Idag är en sån där dag då jag känner mig oerhört nostalgisk. Jag känner lukter överallt, lukter som påminner mig om den forna tiden. Jag vill åka på sniffningsturné i Sverige. Besöka alla gamla vänner hem, släktingars hem, platser, känna de där speciella dofterna. För alla hem luktar olika, alla hem är unika. Speciella. Och de doftar och förknippas med alla möjliga trevliga och otrevliga känslor och minnen. Och jag vill minnas, jag vill rota i hjärnbalken och komma på, känna igen och beröras. Känna mig levande. Det är rätt lustig hur ingen dag är sig den andra lik. Ibland vaknar jag upp och känner mig fruktansvärt likgiltig och urled på det mesta. Nästa dag vaknar jag upp med en sprudlande glädje och vill resa jorden runt. Det är då man mår som bäst, när man har den där gnista, springet i benen. Och man blir sådär härligt knäpp och spontan och bara bokar en biljett någonstans, bara för att få se något nytt. För att hela världen känns så fruktansvärt fantastiskt och man känner sig som en pinsamt klyschig, levande karusell som bara vill krama om hela världen och skrika "Hej, här är jag och ingenting är omöjligt!".

Just nu sitter jag bara hemma, med en svettig dator i knät och skriver detta men jag känner något, ja, jag känner doften av den gotländska skogen på sommaren. Jag vet inte varför. Och jag känner mig sådär härligt själaglad. Jag vill bara ligga på mossa i en gotländsk skog och titta upp i himlen och inte behöva lyfta ett finger. För skogen, lukten, himlen och det där speciella lugnet intalar mig alltid att det mesta, det ordnar sig i slutändan.

/Julle_90

Nu ska jag ta itu med mig själv och mitt liv. Minsann. Vilken härlig tanke. Jag ser redan framför mig hur detta kommer att gå till, som i en film, i scenariot där allt ordnar upp sig. Hur den nedbrutna, arbetslösa kvinna helt plötsligt stramar upp sig, bestämmer sig och maniskt börjar söka jobb. I takt med att peppande musik spelas upp. Och det får alla filmtittare att le och tänka att nu kommer filmen säkert att sluta lyckligt. Jag tror faktiskt mycket på det där med peppande musik. Så nu blir det peppande musik och jag som bestämmer mig, stramar upp mig och städar mitt rum så rent att jag om denna städning skulle vara ett inslag i en film skulle bli erbjuden jobb i en reklamfilm för Vanish Oxi Action. När jag städat klart mitt rum ska jag hänga med den motbjudande matematiken ett tag. Jag ser framför mig hur jag i en film blir den där superduktiga studenten som begraver sig i sina böcker till soundet av energisk, revanschmusik och som filmas vid olika skrivbord, pluggandes i olika böcker. Dag som natt.


/Julia, snart erkänd matematiker

Jag måste sluta göra bort mig. Seriöst. Upptäckte igår, till min stora fasa, att jag hade lite hår på utväxt i min högra armhåla. Blä. Kände direkt att detta måste återgärdas. Speciellt då jag nästa dag skulle träna i ett flashande linne inne på ett public gym. 

Igår var jag dock alldeles för lat för att göra slag i saken. Manana, manana ju. Så vad gjorde jag stället? Jo, jag greppade en spritpenna och skrev med stora bokstäver "RAKA DIG UNDER ARMARNA" på min egna arm. Mycket bra, då jag faktiskt kom ihåg att raka armarna nästa dag. Mindre bra, att jag glömde ta bort det skrikande, illröda texthelvetet från min arm. Detta upptäcktes av "Rickard", 5, på jobbet. Självklart under mindre lägliga omständigheter. Nämligen på förskolans allmänna morgonsamling. Under en dödande tystnad innan sången ska ta vid. Då ställer sig Rickard upp (slösar sina femton minuter i rampljuset redan på dagis), intensivt betraktad av samtliga deltagande individer och pekar dramatiskt på mig med fisförnäm uppsyn. "- Varför står det att du ska raka dig under dina armar på dig själv, fjöööken?". Ja. Underbart. Tur att man är självironisk. Annars hade jag nog inte överlevt ett liv med mig själv, som mig själv.

Drömde en jättekonstig dröm inatt, apropå att göra bort sig själv. I drömmen skulle jag träffa min köra vän Lousie emn jag fick ställa in. Hade tydligen glömt bort att jag skulle ta ett glas vin med några kollegor inne i stan. Tog alltså ett glas vin tillsammans med mina kollegor. Hittills en helt okej och normal dröm. Sedan skulle jag ta mig hem från stan.  Då började drömmen spåra ur. Jag drömde att jag gick ensam på en smal gata. Plötsligt kom min vän Sandra förbi, åkandes på en sprillans ny motorcykel med sin mamma. "- Skaru ha skjuts eller vad?" sa skinnläder_Sandra kaxigt. "- Ja, fö faan!", sa jag och försökte låta stentuff tillbaka. Helt plötsligt hade både jag, Sandra och hennes mamma jackor med loggor från Hells Angels på oss. Och vi åkte motorcykel snabbt, snabbare, snabbast. Och vi åkte inuti en lerig, evighetslång rutschkana. Allt vi såg var billig plats i olika färger svischa förbi våra ögonglobar. Plötsligt ramlade jag av. Föll hårt, med ett brak ner på den billiga men ack så hårda plasten. Sandra och hennes mamma märkte ingenting. De hade alldeles för bråttom till Hells Angels årliga festmöte för att notera mitt försvinnande. Utan motorcykeln fick jag ta mig fram inuti rutschkanan genom att åla fram i leran som en storvuxen jättemask. Efter X antal fruktansvärda missöden lyckades jag ta mig ut ur den förbannade kanan och upptäckte då, till min stora olycka att jag bara lyckats ta mig till Karlberg.

Stod alltså ensam i Karlberg, jätteförvirrad och nerlerad efter rutschkanekrypningen. Började gå min väg, visste inte vart, när en vinröd, passerande volvo började sakta ner och köra skrämmande sakta, alldeles jämte mig. Rutan vevades hastigt ner och ut genom fönstret stack kära, lilla Louise ut sitt blonda huvud. "- Men Julia, varför är jag inte minsta förvånad, du ska ta ett glas vin med jobbet inne i stan och det hela slutar med att jag finner dig i skepnad av en kloakråtta, helt nergeggad, i mynningen av en rutschkana, i en lekpark, i Karlberg".

Drömtydning? Låt mig slippa.

/Julia

Så hade jag packat min väska och tänkt sätta mig på tåget till Halmstad. Sen kom en hög med tvivel, skrattade mig i ansiktet och spärrade vägen. Jag som var så nära. Inser hur fruktansvärt ambivalent jag är just nu. Kan knappt bestämma mig för vad jag vill äta. Men jag tror att det finns en mening med allt. Nu har jag två halva jobb och ett på g, indienplaner och högskoleprovet att plugga till. Igår pratade jag med kompis som jag lärde känna i Asien. Vi har båda insett att svaren inte kommer att falla ner från himlen som räddande änglar. Man måste helt enkelt pröva, chansa och testa. Annars vet man ju inte. Klyschigt men sant. Man måste vara modig. Men också eftertänksam. Jag var feg men samtidigt ganska klok. Nu ska jag läsa i en akademisk bok som en tok.



/Juliaaaaaaaa

Förvirrad tjej misslyckas med planer a la sista minuten och bokar därför en spontan flygbiljett till London. Jag ska kanske försöka söka lite jobb där. Hitta en vrå att bo i där jag kan andas lättare än i ett dystert och heldött Solle, som de flesta andra redan har lämnat. Det känns fel att vara här just nu. Som att leva i det förgångna. Tiden står stilla. Dagarna flyter ihop och helt plötsligt har femton meningslösa dagar passerat utan att man har åstakommit något vettigt överhuvudtaget. Detta är för mig ren ångest. Jag ser femtonåriga moppegäng hänga omkring överallt och tänker att "det här är deras tid, deras plats, de hör hemma här, de är rätt i tiden" men jag, jag borde ha lämnat detta ställe för länge, länge sedan.

Surfade runt på nätet igår. I jakt på någon form av höstplan. Jag hamnade på en volontärsida och kände mig plötsligt riktigt, riktigt frestad att åka till Afrika som volontär. Fast jag vet inte egentligen. Mamma är grymt besviken på min oseriösa, mkt "naiva" livsstil. Men besvikna ögon ska inte få hindra mig, jag låter 147 kronor ta mig till nya utmaningar och möjligheter i London? Jag är flummig och lite dum i huvudet men anser att det är helt okej att vara det, det är liksom rätt kul att vara litedumihuvudet och flumma runt. Håller tummarna för att högskoleprovet ska rädda min vår och framtid. Och bajsblöjebyten på dagiset min plånbok. I höst är jag en levande cirkus på turne. Kanske i Afrika men ekonomin säger mig att cirkusen troligtvis kommer att försöka etablera sig i London.




Denna bild gör mig glad, jag menar, Lollo är ju oslagbart gulliiigulliii likzzzom!

/Julia, girl with a future, soon, at least!