En natt drömde jag att morfar fortfarande levde. Han satt i rullstol och han och jag var ute på en promenad. Det var sådär halvmörkt, en varm vinterkväll. Och vi gick där tillsammans och morfar skrattade sitt lilla morfarsskratt och såg sådär finurlig ut som bara morfar kunde göra. Och vi var beslöjande av någon slags glödande förväntan. Jag förstod bara inte vad vi väntade på. Vi stod och betraktade himlen. Vi såg alla planeterna på så nära håll att jag bara kunde sträcka ut min hand för att känna på dem. De var så mäktiga och stora och de låg där alldeles tysta och som täckta av något grått, som av dimma, som om de också väntade på något. På att bli väckta. Och jag och morfar slutade gå. Vi bara stod där och tittade. Och vi väntade. Och morfars lilla fjun till hår flög runt i den vårkalla vinden. Vinden, som var det enda som inte var tyst. Det enda som inte väntade. Och det var så fint att vänta. Det spelade ingen roll vad vi väntade på för jag ville inte nå fram till något. Jag ville bara vänta. Vänta föralltid.