Jag är förvirrad. Gick tidig morgonpromenad i mörker. Från ingenstans kommer en man på cykel och svischar förbi mig, i några sekunder lyckas mina ögon fånga hans ansikte. Jag känner igen honom, tänker jag. Försöker placera. Men jag kan inte. Efter ett tag slår det mig, jag drömde om ett ansikte likt hans i natt. Och en gång för länge sedan träffade jag en person med liknande ansiktsdrag. Mannen på cykeln är alltså en blanding av dröm och verklighet. Och kanske av en liten morgonhallucination. Innan man riktigt har vaknat sådär. Jag känner ett lätt obehag. När drömmen tas med i verkligheten. Och i det där underliga morgonljuset. Blåkallt, halvmörkt och disigt.