Jävla hösthelvete. Gick runt i Hammarby sjöstad och pekade på alla balkonger som jag skulle vilja ha som mina. En slags frusterande glädjesorg. Det är så allt känns just nu, som att jag är omringad av omöjliga möjligheter. Allt finns där men inget går att ta på. Det känns som att jag är instängd i ett litet klaustrofobiskt rum där jag inte kan krossa väggarna hur mycket jag än försöker. Bägaren rinner över pga en patetisk småsak som att pappa jämnt köper varor a la "ICA basic" när det handlar om sådant som han själv inte förtär. Narcissitmannen 2012. Känner mig allmänt dramatisk och patetiskt just nu. Har lust att till pappa säga något i stil med att jag minsann ska överkonsumera allt jävla ICA Basic har att erbjuda och därefter dramatiskt dö pga alla dåliga kemikalier. Inte för att jag menar det eller tror det, bara för att jag blir så jävla irriterad på allt och ingenting.

Men ja. Funderar på att ge efter, flytta till Piteå, staden som ej besitter ett riktigt campus och vars utbildningsinnehåll till femtioprocent inte intresserar mig det minsta.

"Det handlar inte om att ha kul" - Pappa. Vilken eufori att omges av människor som denna individ.

 

Är trött på denna cirkel. Trött på att vara vilse, hitta något som jag tycker om, tvingas bryta upp, vara vilse igen, hitta något jag tycker om igen, bryta upp. Aroundaroundaround. IGEN och IGEN. Jag saknar Spanien. Resor. Berlin. Personer. Friidrott. Ögonblick. Annat. Men jag måste börja plugga. Jobba med något seriösare. Tjäna. Pengar. Jag tänke på en tavla som jag såg någon gång i våras. Den skulle skildra "livet". Och livet skildrades som följande; lekalekapluggapluggapluggapluggapluggalekalekapluggapluggapluggapluggajobbajobb

ajoobbajooooooobbbaaajobbbaaaaajobbbaaaaleka(fast här är du pensionär så detta leka defineras av ett parti fruktansvärt spännande kortspel eller liknande, typ Birgit, 97 berättar om hur hon bakade gott bröd i unga år)döööööööööööö. Jag. Protesterar.Mot. Denna. Livsyn.