Har gått från pepp till lite depp. Det är semester och då får man inte känna sig depp (sådetså). Det är förbjudet. Och därmed gör man det desto mer när man väl kommer på sig själv med att faktiskt känna minsta lilla åt det hållet. Förra stället var toppen, verkligen. Ao Nang i mitt hjärta. Nu är vi istället på Koh Lanta. Hotellet som vi bor på ligger utanför byn, mitt i en skog. Nära en superfin strand, som tyvärr inte känns så aktuell att nyttja då himlen är föraktfullt grå och då det ständigt spöregnar. På hotellet befinner sig jag och min familj tillsammans med barnfamiljer, pensionärer och medelålders par. Så fruktansvärt superkul! "..I had the time of my life" spelas ständigt i hotellreceptionen. Betoningen ligger hela tiden på HAD. Det känns som att det ligger en grå dimma över hela stället. En grå dimma med inslag av något ljust skimmer som då och då glimtar förbi, som ett bevis på ett förflutet då folk faktiskt kanske hade the time of their lifes på just detta ställe.

Jag och syster har kommit på hur man kommer åt hotellets nätverk utan att behöva betala för lösen. Det första vi gjorde när vi lyckats med denna storhet var att googla nighlife and Koh Lanta på google. Resultatet? Koh Lanta beskrivs som en plats med ytterst begränsat uteliv. En plats för förälskade par. Som mest bjuder placet på någon enstaka bar och eventuell underhållning på hotellens restauranger (syftar de på restaurangernas ägande av en radio med uruselt ljud?). Längst stranden ligger flertalet hotell, samtliga besmittade med samma typer av gäster som på vårat hotell. Lovisa har dessutom bränt sönder hela fejjan så igår gick jag ensam på upptäckfärd i området. Fick till min stora förvåning syn på ett hostel för backpackers och tog ett chockat glädjeskutt i mitt desperata närmande. Hurra liksom. Efter att ha lokaliserat stället länge och väl insåg jag att endast två personer fanns på plats. En uttråkad bartender och en lönnfet, medelålders svensson. LOVELY. Till råga på allt så inledde jag denna regndag med att läsa Jonas Gardells bok "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter". Väldigt bra men bidrog inte precis till att bringa fram peppkänslan. Är nu livrädd för att åldras, för att eventuellt bli besatt av prisförändringar på köttfärs hos den lokala ica-handlaren!!! För att köra runt i en volvo, bo i ett radhus med familj och kanske känna mig missnöjd, tänka att this is it, så här blev mitt liv. Fast detta måste väl ändå vara ett exempel på patetiskt offertänkande?? Det finns väl inget this is it. Allt går ju att förändra, bara man vill. Man kan ändra. Man kan förändra. Sådetså. Dessutom så är jag är jag ju inte medelålders ännu! Herregud.

Saknar Ao Nang. Bästa stället. Där fanns, till skillnad från på detta ställe MÄNNISKOR. Det fanns roliga barer, det fanns LIV. Massvis med affärer och restauranger. Det fanns alltså alltid saker att göra. Och på dagarna glassade vi runt på båtar mellan de olika, supermysiga öarna i gassande sol. Människorna på stället var roliga, öppna, trevliga och lite udda, på ett bra sätt.

Nu ska jag sluta deppa. Regnet öser men jag får väl göra det bästa av situationen. Regndans kanske. 

Nu kan det ju bara bli bättre!!
/Julia