Idag är en sån där dag då jag känner mig oerhört nostalgisk. Jag känner lukter överallt, lukter som påminner mig om den forna tiden. Jag vill åka på sniffningsturné i Sverige. Besöka alla gamla vänner hem, släktingars hem, platser, känna de där speciella dofterna. För alla hem luktar olika, alla hem är unika. Speciella. Och de doftar och förknippas med alla möjliga trevliga och otrevliga känslor och minnen. Och jag vill minnas, jag vill rota i hjärnbalken och komma på, känna igen och beröras. Känna mig levande. Det är rätt lustig hur ingen dag är sig den andra lik. Ibland vaknar jag upp och känner mig fruktansvärt likgiltig och urled på det mesta. Nästa dag vaknar jag upp med en sprudlande glädje och vill resa jorden runt. Det är då man mår som bäst, när man har den där gnista, springet i benen. Och man blir sådär härligt knäpp och spontan och bara bokar en biljett någonstans, bara för att få se något nytt. För att hela världen känns så fruktansvärt fantastiskt och man känner sig som en pinsamt klyschig, levande karusell som bara vill krama om hela världen och skrika "Hej, här är jag och ingenting är omöjligt!".

Just nu sitter jag bara hemma, med en svettig dator i knät och skriver detta men jag känner något, ja, jag känner doften av den gotländska skogen på sommaren. Jag vet inte varför. Och jag känner mig sådär härligt själaglad. Jag vill bara ligga på mossa i en gotländsk skog och titta upp i himlen och inte behöva lyfta ett finger. För skogen, lukten, himlen och det där speciella lugnet intalar mig alltid att det mesta, det ordnar sig i slutändan.

/Julle_90