Home sweet home. Eller kanske inte. Kom hem sent igår efter den 12 timmar långa flygresan fylld av krämpor, barnbajs och folks dåliga andedräkter. Jag är så fruktansvärt trött och klockan är bara fem någonting och jag hatar John Blund för att han hatar mig. Jag undrar om jag ska försöka muta honom. Köra en offercermoni där jag bränner upp mina ensamstående strumpor till mannens ära.

Nu måste jag återgå till att bli något av en maskin igen. De slappa, bortskämda, uppassade dagarna har sprungit förbi. Nu ska det återigen pluggas, lagas mat, städas, tvättas, planeras, jobbas, åkas tåg tre timmar om dagen med mera. Inatt drömde jag att jag var en kejsare som placerats i en monstriöst stor kejsartron där jag bara kunde trycka på olika knappar för att få min vilja igenom. Inser dock att det inte skulle vara något vidare liv. Jag ser allt fråm det från den ljusa sidan ju? Det ska inte bara planeras och städas, fina vänner ska också träffas. Och annat kul.

Jag tror förresten att jag börjar bli lite vuxen för när jag igår entrade mitt rum kände jag inte samma lugna triselkänsla som jag brukar känna när jag betraktar det fruktansvärda stöket. Istället kände jag en sådan stor motvilja att jag startade en manisk städning trots att jag inte sovit på mer än ett dygn. Jag börjar bli förståndig.

Jag saknar Thailand. Och fryser.

Jag är brun på kroppen men ansiktet är helt förstört. Har flagnat sönder. Är helt fläckig. Skiftar fortfarande i regnbågens alla nyanser. Döden dö på detta. Ser mentalsjuk ut. Blir till att skrubba bort färgen. Blir alltså likblek igen. Ser alltså inte ut som att jag har solat överhuvudtaget då vintern innebär att den enda kroppsdel som exponeras är fejjan. Funderar på att ta en tur på stan i bikini.

/Julaya