Januari är här. Och det betyder att januarihetsen startar. Det är slut med alla "Manana, manana" och folk kommer nu att köra all in...i 3 veckor. Sedan ger man upp. Men i nuläget kommer gymmet att proppas till bristningsgränsen av alla desperata "nuskajagminsanngåneriviktnyårslöftare".

Trivs mycket bättre på Koh Lanta nu. Inte något konstant toppenväder direkt men stället är riktigt vackert och harmoniskt. Mitt nyår var...kanske inte det mest lyckade. Men rätt komiskt iaf. Efter hotellets fyverkerieshow bokade jag och L en tuck till öns enda nattklubb. Wooohooo, tänkte vi. Väl framme och väl inne på stället (Rock ngt) sitter enbart locals (inga turister alls) stilla och uttråkade vid olika bord. Suck, jag och Lovisa som hade planerat ett asfult dansnummer. Vi hade bland annat tänkt entra klubben med ett spektakulärt, fashionabelt danssteg. Vi skulle ha stått bredbent och med ena handen liksom knackat oss fram i luften samtidigt som vi skulle ha hoppat fram som grodor. Tyvärr sattes inte denna storslagna plan i verket. Ingen annan dansade ju. Suckande och irriterade drog vi istället vidare till en bar i närheten. Där började vi prata med tjejen vid disken som visade sig heta Tak och verkade helkul. Vi drog tilbaka till Rock ngt med henne och hennes vän och blev presenterade för hennes kompisar. Det var inte särskilt kul för de satt bara ner hela tiden och man kunde inte yttra ett ord för musiken var minst sagt öronbedövande (klagomål från Britt-Marie 50+). 

I ren desperation och pga ngt patetiskt nyårslöfte om att göra mer som jag känner för frågade jag L hur mkt jag skulle få om jag sprang fram till bandet  (asdåliga) på scenen och låtsades få ett känslomässigt utbrott pga min stora "kärlek" till dem. 100 bath, svarade L kort. Olikt mig själv (myyycket olikt mig själv) och i ngn slags nyårsdesperation sprang jag hoppandes mot scenen i rasande fart. Väl framme vid scenen började jag pinsamt nog att hoppa upp och ner och skrika "I looove u guys, looove u" och sträcka ut händerna mot den minst sagt helchockade basisten. Det var liksom lite fel typ av....eeeh..spelning? Alla andra satt civiliserade vid borden. Ingen dansade. Ingen stod ens upp. Ensam stod jag alltså vid scenen och sträckte desperat mina händer mot bandet (måste få påpeka att detta är en normal händelse vid en spelning i Sverige, faktiskt). Dock så verkade det inte anses som normalt här. Basisten såg minst sagt livrädd ut, kom av sig helt och tittade på mig som om jag vore en helgalen självmordsbombare som länge planerat en attack mot bandet och som just denna kväll äntligen skulle skrida till verket. "Touch my haaands" skrek jag till den livrädda basisten som mycket, mycket tveksamt tog ett myrsteg mot mitt håll och stack fram en skälvande, kallsvettig hand.  Ungefär här insåg jag vad jag faktiskt höll på med, avled i mina tankar och sprang så fort mina ben bar mig tillbaka till min rättmätliga plats, på en barstol bredvid L, långt bak i baren. Slutade dock känna mig pinsam ganska snabbt, "Jag är i Thailand, ingen känner mig här". Dessutom var jag tvungen att göra något stört för att något överhuvudtaget skulle hända denna miserabla kväll.

Sedan stod jag och L längst fram och visade our "loove" för det superdåliga bandet som spelade thailändska låtar som vi uppfattade handlade om en död, smutsbrun hund. Vi träffade i samband med detta, till vår stora förvåning en svensk bland alla locals. I brist på annat tog vi en tuck med honom till stranden. SICKET GROVT MISSTAG. Killen hade visserligen en intressant livshistoria att berätta men var så otroligt självupptagen att det nästan (bara nästan) blev underhållande, har aldrig träffat någon värre. Han pratade bara, bara, bara om sig själv. När jag försökte göra min röst hörd blev jag snabbt...överkörd. Efter ett tag slutade jag lyssna helt och var så fruktansvärt ursinnig på denna fruktansvärda människan att jag bara ville ta hans överfyllda askfat och trycka upp skiten i ansiktet på honom och tvinga honom att be om nåd. Gjorde dock ej detta, tack fader gud för det. Men jag fantiserade länge och väl om det upptryckta askfatet när han för åttonde gången berättade om sina 5352534524 så kallade talanger. Jag tänkte "Detta år ska jag fylla 21, tjugioettvuxnaår och jag måste fan ha självrespekt nog till att ta avstånd från denna sörja". Så det gjorde vi, och jag lät honom även fatta precis vad jag tyckte om hans självgoda snack. Nöjd med detta gick vi hem under stjärnorna och stupade i säng. Nyår är överskattat.

Idag har det faktiskt varit sol. Superhärligt. Vi chillar for tha kill liksom. Äter god mat, läser, umgås, åker tuck med supersnälla Bath, besöker skumma marknader m.m. Imorgon ska vi åka ut till någon Ö. Nisse.

Mindre bra är att jag återigen har bränt upp hela ansiktet. Är illröd. Och lite blå då jag ständigt smörjer in mig med en "svalkande" skitkräm. Hjälper inte ett dugg. Min kropp är i ett normalttempererat rum samtidigt som min fejja befinner sig i en ugn, som står på 250 grader. Aj.

/Julia