Har precis avnjutit en mindre god middag tillsammans med mammas minisläkt. Alltid lika komiskt. Uppskattar släktens färgstärka, om än lite udda individer. Vi har bland annat bringat nytt ljus in i gamla minnen. Kom in på alla ständigt förekommande, släktliga godisgömmanden. Detta resulterade i lite minnesgrävning och fick mig att slunga ut en hel del pinsamheter där pappa besitter huvudrollen. Ta den klassiska godisincidenten på toaletten när jag vara cirka 4 år. Plot: Pappa stal min godispåse. Gömde sig på toaletten. Åt upp samtliga godisbitar. Och ljög sedan om det. Detta stod glasklart och fullständigt uppenbart men pappa skämdes så mycket att han vägrade att erkänna. Inte ens idag kan han överväga att göra detta. Dock vet vi andra sanningen. 4-åringar är bossar i 40-åringars hjärnor.

Min moster och hennes man är The Superstars Of IRLH, In. Real. Life. Humor.
This evening: Vi har finmiddag. Alla är uppklädda. Min moster har en illröd klänning på sig, hon pratskriker med sin ständigt hesa röst och gestikulerar ivrigt. Hennes uppenbarelse tar över alla orden, hela bordet, hela rummet. Mamma sitter bredvid mig och ser kontorsaktig ut. Då och då fäller hon in små välartikulerade, genomtänkta kommentarer i min mosters livliga, helgalna berättelser. Pappa sitter bredvid och studerar sitt allt gråare hår, lyssnar lite halvintresserad och inflikar då och då med ett torrt skämt som ingen förstår. Han ignorerar dock detta faktum och skrattar istället hysteriskt åt sig själv.

Min mosters man anländer en timme sent till middagen, fortfarande iklädd byggarbetskläder och vägrar bestämt att äta den serverade soppan. Han hugger istället direkt in på köttet (Reealll men need meat) och börjar slänga sarkastiska kommentarer runt bordet. Morfar sitter tyst bredvid the meatman och dagdrömmer, han ler för sig själv och skrattar då och då åt min mosters mans ovanliga torrhet. Min kusin och hennes kille är också närvarande, men de spelar bara biroller, de får liksom inte riktigt plats. Huvudrollen är helt och hållet min mosters och hon pratar intensivt och oupphörigt om sin stora idol Shirley Clamp och hennes odödiga dyrkan av samma. Hennes man bidrar hjälpsamt till ämnet med syniska, brutalt sarkastiska kommentarer och fem "-va faaaan" i minuten. Och jag då? Jag sitter där, deltar ibland men observerar mest. Jag tänker att allt är som i en film. En ganska rolig film med väldigt renodlade karaktärer.

/JULIA